Smedjan

I Lima och Transtrand var smedjan den viktigaste byggnaden på gården. Nästan varje gård hade sin egen smedja. Att smidet blev så viktigt berodde på tillgången till myrjärn. Marken är rik på järn som oxiderats och bildat myrjärn. Av detta kunde man i en särskild process tillverka smidbart järn. Detta gjordes ända från järnåldern men huvudsakligen från medeltiden fram till 1800-talet.


Man smidde inte bara för självhushåll utan också för försäljning. Det man smidde var huvudsakligen, liar, knivar, spik samt beslag till olika träverktyg. På vårvintern drog man oftast till marknaderna i Norge där man bytte till sig andra varor t.ex. torkad fisk och ull.


Smeden behövde en medhjälpare som trampade bälgarna så att luft blåstes in i härden för att kunna värma upp järnet till smidbar temperatur. Medhjälparen var ofta någon piga eller dräng eller också hustrun.