Inne i ladugården kan du se och höra hur det såg ut på en gård fram till slutet av 1800-talet när separatorn kom och senare även mjölkmaskinen. Kor, får och getter var helt nödvändiga för självhushåll som var det vanliga fram till dess att skogen blev värdefull i mitten av 1800-talet och skogsarbete kunde ge en inkomst.

Djurbesättningen för den här gården bestod 1860 av en häst, 4 kor, ett ungnöt, 10 får och 8 getter. På somrarna hade sina kor på fäboden Sälsätra, nuvarande Lindvallen.

Fodret till djuren togs på ängarna utmed älven och på myrarna i skogen. Det var många gånger svårt att få höet att räcka tills betet kom igång igen på våren. Då drygades det ut med ”sörpa” som  kokades i kitteln på spisen och den bestod av mossa och hästdynga kunde också blandas i. Mossa togs i skogen på höstarna, lades i balar, ”mossåkal” och kördes hem på vinterföret.

Korna och getterna skulle mjölkas morgon och kväll, mjölken silades och sattes i bunkar för att sedan grädden skulle kunna skummas av och tjärnas till smör. Getternas mjölk förädlades till ost och messmör.

Fördjupning.  Om mjölkhanteringen kan ni läsa under sidan ”Mjölkboden”.

Nötkreaturen hölls huvudsakligen som mjölkproducenter. Innan den moderna mejerihanteringen kom i bruk producerade man framför allt smör och ost av olika slag. Eftersom det var kvinnorna som följde djuren upp till sätrarna var det också kvinnorna som hade kontroll över mjölkproduktionen. Uppteckningarna ger detaljerade skildringar av denna hantering. Korna mjölkades under 1800-talet i allmänhet morgon och kväll. Mjölkerskan satt bredvid kon på ett kort mjölksäte med benen under kons bakre del och med huvudet lutande mot kons sida. Det var alltid kvinnorna som mjölkade. Som mjölkkärl användes vanligen en ringa (rinndja ) – en träbytta. En skicklig mjölkerska betraktades som en god människa. Kor med små spenar ansågs lättmjölkade. Hade kon ett dåligt lynne var den också hårdmjölkad. För att bättra på kons humör brukade mjölkerskan därför ge kon en tapp hö att tugga på under mjölkningen.

Tjurhållning

Innan man skaffade stamtjurar hade de förmögna i Lima och Transtrand egna tjurar som fick betäcka även grannarnas och förövrigt även hela byns kor. Då höll man tjurarna inte längre än tills de blivit två år. Sedan kunde de bli ilskna och farliga. Man erlade vanligen ingen kontant betalning för betäckning. I stället hade man ett knippe hö åt tjuren.

Svältfödning och vinterfodring

Korna betade sommartid i skogarna och vid sätrarna. Vintertid hölls de inomhus och utfodrades. Utfodringstiden var vanligen åtta månader men kunde också utsträckas ytterligare en månad.

Ett utmärkande drag för utfodringen var svältfödning. Djuren fick en knapp utfodring på vintern och led direkt foderbrist på våren. Att hålla för mycket djur i förhållande till fodertillgången vintertid är en företeelse av gammalt datum i Sverige. Anledningen kan ha varit att många djur gav bonden prestige. Åkerbruket i Lima och Transtrand var helt underordnat boskapsskötseln. Det var genom kreaturens antal och gödselproduktion som bonden i Lima eller Transtrand uttryckte sin förmögenhet. Mönstret är känt från många boskapsskötarkulturer över hela världen.   Husdjurens gödselproduktion här var av central betydelse. Innan den moderna handelsgödseln kom i mera allmän användning, var man starkt beroende av kreaturens gödsel. För jordens avkastning och nyodlingsverksamhet var man mera beroende av tillgången på gödsel än på odlingsbar mark.

Bruket med svältfödning vintertid kvarstod in på 1900-talet i länet.Ännu ett par årtionden in på 1900-talet drev hushållningssällskapet en annonskampanj för att man skulle slakta ut på hösten. Korna i Lima och Transtrand utfodrades vintertid med hö från myrslåttern samt med halm, vanligen havrehalm, kornhalm eller blandsädeshalm. Vitmossa samlades in på hösten och buntades ihop till balar s.k. mossåkaler. Dessa kördes sedan hem på vinterföret. Vid tillredningen kunde denna kokas till ”sörpa” som även kunde blandas med hästgödsel som var fiberrik. Viktigt vinterfoder var också löv (löuv) som användes i stor myckenhet.

Lövtäkten bedrev huvudsakligen på hösten, innan löven började blekna. Det mesta lövet insamlades i augusti. Man tog löv från rönn, sälg, al asp och i någon mån björk. Videlöv togs endast om våren när man blivit utan kreatursfoder, men björklöv kunde man börja repa redan efter slåtterns slut. Rönnlöv ansågs vara mest omtyckt av kreaturen och användes till att koka den lag man utfodrade djuren med. Det repade lövet förvarades vid insamlingen i en förklädessäck av tyg som kallades lövkoppe (löuvköppe.) eller i en lövkorg (löuvkörrg), som utgjordes av en stor och vid spånkorg försedd med två handtag.  

Renlav användes också som vinterfoder, ofta tillsammans med kokad hästgödsel. Våren 1867 var ovanligt sen och ännu vid midsom¬mar hölls kreaturen inne i fähusen. En sagesman mindes att man då i varenda gård i Lima och Transtrand, även på den rikaste gården, Storlarsgården, på midsommardagen utfodrade kreaturen med häst-gödsel och renlav. Även människourin användes till kreaturen. Förutom som saltämne till kalvarna blandades den också in i hästgödselgivorna till korna. Bruket att utfodra kreaturen med hästgödsel tycks ha varit mycket utbrett i övre Västerdalarna.

Till kreatursfoder insamlades också den vitmossa som växte på myrar, s.k. myrmossa, som ansågs fri från skruffs. Den vitmossa (renlav), som insamlades inne i skogen och kallades åsmossa, var bemängd med skräp. Tiden för mosstäkt inföll i oktober när arbetet med tillvaratagandet av skörden var slut. I Transtrand tog man fjällmossa eller toppmossa på fjällen i september medan man skördade hedmossa på skogshedarna i början av oktober. Mossan buntades ihop till balar s.k. mossåkaler. Dessa kördes sedan hem på vinterföret. Vid tillredningen kunde denna kokas till ”sörpa” som även kunde blandas med hästgödsel som var fiberrik.

Myrslåtter

Förutsättningen för att man kunnat vinterfodra boskapen i Lima och Transtrand har dock varit tillgången på myrhö. Det var starrhö (lat. Carex) som skördades på myrarna. Den extensiva foderfångsten som förekom i Lima och Transtrand var typisk för hela fäbodområdet. Man bärgade vinterfoder från en lång rad olika miljötyper. Foderfångsten tog mycket tid i anspråk och  skörden av de olika foderväxterna avlöste varandra.

Småkreatur

Får och getter har spelat en viktig roll för den traditionella boskapsskötseln i Lima och Transtrand.Getterna hölls främst som mjölkdjur. Mjölken användes helfet för att bereda ost och messmör. Riktigt fint messmör tillverkades av ren getmjölk. I regel ystade man varje dag och av överbliven blåmesa (blåmissu) kokades först messmör av lös konsistens så kallad blötmessmör (blöutmessmär)  Det förvarades i en för ändamålet särskild avsedd messmörsbytta. Man kunde också koka det till en fastare konsistens, hårdmessmör (halmessmär), som skulle användas till messmörsost. Getost (gittösst ) tillverkades av oskummad getmjölk, ibland med tillsats av söt komjölk. Däremot tillreddes inte getsmör i någon större utsträckning. Det användes mest som fettämne vid beredning av läder och skinn samt som skosmörja, men också som inbetningsmedel vid svartfärgning av likkistor, färdspannar och matskedar. Även getskinnen togs tillvara. De betades och bereddes på gårdarna. Getskinnen användes dels till manspälsar, dels till blåsbälgar i smedjorna. Getterna betade sommartid i skogen och uppe vid sätrarna. Vintertid svältföddes de i fähusen.

Fåren, som inte lämnade mjölk, hölls för ullens och köttets skull.

Svinskötseln

Svin har hållits i liten omfattning för det egna hushållets behov av fläsk.

Fäbodskötsel

De knappa markerna i dalgången användes främst för att odla potatis, rovor, korn och ev. havre. Odling av hö fanns det inte så stor plats till och därför tag man djuren ut i skogarna där de kunde hitta bete. Vid fäbodarna samlade man också in hö, myrhö och annat foder som man kunde forsla hem på vinterföret.

---